En förmodligen inte så kort utläggning om relationer.
Jag har varit tillsammans med min fru i snart tretton år och i augusti har vi varit gifta i nio år. Vi träffades på nätet och hon snärjde mig med kladdkaka med hallon. Och allmän awesomeness. Det är henne jag ska bli gammal och grå med.
I oktober 2022 bestämde vi oss för att öppna vårt äktenskap. Det var inget litet beslut. Min fru, eftersom hon är som hon är, läste på i tre månader innan hon ens tog upp frågan, och sedan pratade vi bokstavligt talat dagligen i bokstavligt talat en månad innan vi tog beslutet.
Jag har varit monogam i alla tidigare relationer och vi hade varit monogama i över tio år. Jag hade definierat mig själv och mina relationer utifrån normen om monogami. Det var så Det Skulle Vara. Den där månaden av samtal krävdes för att jag skulle kunna ifrågsätta det på ett hälsosamt sätt.
Jag har läst på mycket sedan dess och pratat mycket med andra, både män och kvinnor, som är i flersamma relationer. De flesta, åtminstone de som lyckas göra det på ett hälsosamt sätt, ser samma konsekvens som jag och min fru har sett. Vi har blivit starkare. Det är något jag aldrig kunnat förutse.
Den stora skillnaden nu mot innan vi öppnade vårt förhållande är självförtroende. Att få uppmärksamhet och bekräftelse av andra har gjort oss mer självsäkra i vår relation. Jag har också sett vad det faktiskt är jag har med min fru. Hur annorlunda det är mot andra jag haft.
Vad är en hälsosam flersam relation? Det finns ingen enda sanning, det är olika för alla, men det är enkelt att se vilka sådana relationer som inte är hälsosamma. Den klassiska är där någon av parterna (oftast mannen) vill knulla runt och den andra inte vill förlora sin partner och därför säger ja.
En annan ej hälsosam relation är där man inte pratar med varandra. För att en sådan här relation ska fungera måste man prata. Mycket. Det är en sanning, det är något alla jag diskuterat med är överens om. Det finns till och med etablerade regelverk som RADAR för att styra sådana konversationer.
Vi använder inte det men vi pratar mycket. Ofta. Om hur vi mår, både i vår egen relation och i våra andra. Vi vill inte veta några direkta detaljer om de andra vi träffar men pratar ändå om det. Stöttar. Analyserar. Det är ett sätt att kommunicera som jag hade behövt i mina tidigare relationer.
Jag har verkligen insett att också monogama relationer skulle må bra av en avsevärt mer intensiv och djup kommunikation. Det är ju en väldigt uppenbar sak så klart, men det har blivit så väldigt tydligt nu när vi ställt om vår egen kommunikation. Vi har alltid pratat men inte så här.
Så helt plötsligt skulle jag dejta. Hur skulle det gå till? Hur skulle jag träffa någon? Det var verkligen inte självklart. Det visade sig, hör och häpna, att den stora massan män som försöker dejta på nätet är någonstans mellan känslomässigt begränsade och förövare. Inte Alla Män! Men nog många.
Jag är tydligen väluppfostrad och jag vet hur jag ska ta en första kontakt med någon. Att jag sedan varje gång sagt att jag inte ligger på första dejten bemöts ofta med något närmast chock och att jag säger att den jag träffar ska ha ett safe call är tydligen ännu ovanligare.
Så jag har gått på några dejter och jag har haft ett par relationer av olika längd under de här snart två och ett halvt åren. Det har varit väldigt lärorikt och en stor boost för mitt självförtroende. Just nu känns det som att det är så här Det Ska Vara.
Det kan förändras imorgon. Vi har några regler frun och jag, där en är att vem som helst av oss kan säga stopp när som, oavsett om det gäller i stunden eller för hela situationen. Men vi mår väldigt bra just nu, både som egna personer och som ett vi, och har hälsosamma relationer båda två.
Det var lite osorterade tankar. Om ni har frågor, fråga på. Berättar gärna om min situation och mina relationer, men ingenting om min frus. Det är hennes ensak.
Jag är bara nyfiken på om de du träffar vet att du är gift och lite ”tagen” i den bemärkelsen att din fru iaf genomgående den här perioden är den enda i slutänden viktiga relationen och the Linchpin🙂
Jag har också levt i en öppen relation. Eller delvis öppen. Det fanns både fördelar och svårigheter.
Men utan den delen i äktenskapet så hade jag nog gått sönder.
Det finns verkligen svårigheter, det är inte så enkelt som "hurra jag får ligga med andra!" Tror många som går in i det, speciellt om man varit monogam länge, inte förstår det.
För oss gick det bra i några år. Men det fanns omständigheter kring främst andra saker, men delvis också detta, som gjorde det dåligt. Vill du veta mer så är det dm som gäller 😅
Då är verkligen allt i sin ordning och jag ser absolut inget konstigt eller tokigt det.
Jag personligen behöver monogami för att ens uppleva den typen av djupare känslomässig kontakt men jag är också sådan att jag inte vill ha bekräftelse från andra än den. Och det verkar vara mer problem faktiskt.
Jag har kommit att inse att bara för att mina känslor för någon ökar så minskar inte känslorna för min fru. Jag har inte en begränsad mängd. Sen är det så klart begränsat av andra anledningar, som avstånd och tid och så.
Det är fint att du vet vad du behöver, inte alla som gör det.
Har alltid tänkt när du berättat om er att ni verkar ha en så fin relation och är bra och trivs tillsammans, och att ni verkar kunna prata, och har roligt, med varandra. Det här förstärker och bekräftar den tanken. Att kunna prata om och tillsammans hitta en relation som funkar för båda. Heja er 🩷
Det du berättar är ungefär som för de av oss som sysslar med BDSM i olika former.
Safewords, kommunikation, kommunikation och än mer kommunikation osv.
Nyttig läsning. Tackar
Ja. Jag har sagt det förut, men bland vad jag uppskattat mest har varit att attraktion inte varit en skuldbelagd känsla. Det har känts bra även när jag inte träffat någon (vilket jag större delen av tiden inte gjort).
Eller hur? Hon har varit en av de jag har pratat med om hur jobbigt det har varit och hur jag verkligen inte ville separera.. är verkligen chockad. Vi separerade för drygt ett år sedan, men ja vi har levt ihop i 10 år och har ett litet barn tillsammans.
Min mamma är 86 år och dement. Hon känner igen mig och kan (oftast) fortfarande kommunicera, men hon är långt ifrån sitt forna jag.
Med jämna mellanrum nu drömmer jag om henne, att hon är sitt yngre jag igen, att vi träffas och har roligt tillsammans. Att hon är min mor.
Det är fint.
Min viktigaste människa har sin far på dödsbädd. Jag är hennes viktigaste människa. Vi har båda många vänner och vi är uppskattade och älskade. Men det är så få vi litar på fullt ut. Det är så få jag berättar det mesta för. Det är typ hon. Och hon gör samma med mig. Fint faktiskt. ❤️
Ja är det lunginflammation så är det klart vettigt med ett litet besök. Min fru fick det och var rejält sjuk länge av det. Vi pratar 10 dagar med feber (38.7 och högre) innan jag fick henne till doktorn (jäkla sjuksköterska..) och sedan fick hon medusin och blev bättre på ett par dagar.
Jag har otroligt få vänner. Kanske tre? Som jag träffar med ojämna mellanrum. Henne allra oftast. Jag är en ensam själ i mångt och mycket. Men hon, hon träffade mig och liksom bestämde: henne ska jag ha! Och jag är så oändligt tacksam för det.
Jag är inte där du är, bara bonuspappa, men jag ser min fru och hur hon mår när hon inte har sonen på längre tid. Trots att det är bra där, mellan exet och henne, så svider det. Vi har hittat nya traditioner och är lyckliga i dem. Klen tröst måhända, men kan vi, i vår situation, lösa det, så kan du.
Min (ex)fru åkte och umgicks med min lillasyster ikväll. Det är också fint på nåt sätt. Vi pratade om det förra veckan, att vi varit ihop sen syster va 10 år gammal
Det kan jag inte tänka mig. Hon vi råkade på hade förmodligen redan tröttnat på arbetet.
Vi pratade med läkaren ett besök och då framkom det att hon hade gått i pension och att de var rätt tacksamma.
Det var fler föräldrar som inte tyckte hon jobbade som man förväntas med små barn.
Jag frågade min syster om hon ville med på helgens fest och hon ba "men då måste jag hänga med folk som är 30?? Herregud" och jag ba ??? så gamla är vi inte tills jag insåg att japp jo jajemän jag är gammal nu
Jag tjatar på min fru att hon ska vaccinera sig, då hon fått bältros minst en gång per år sedan 7 år tillbaka. Hon är envis pga kostnaden och inte ens att jag står för hela har hon accepterat
Har en sån här adventskalender i år, vilket är svinkul men hotar dessvärre mitt äktenskap.
Min fru är mycket smartare än jag och bättre på att lösa gåtor, och jag är dum nog att låta henne spela med, så varje lucka slutar med att jag slutar för att hon listat ut och avslöjat svaret för snabbt.
♥️! Jag pratade om detta med min mamma häromdagen, fast att jag alltid är trött. Och hon sa att så tänkte hon också när vi var små men det var ju inte som att vi fattade något av det
Vi har ändå turen att ha flera inspelningar från kalas och sådant där hon är med. Och hon ringde in och pratade i Karlavagnen för några år sedan, den inspelningen har vi också.
Beklagar att röstmeddelandet försvann för dig 😢
Dotterns pappa har varit här och fixat lite och lagat mat. Vi konstaterade att min gräsklippare inte är något att ha så jag måste köpa en ny. I och med det pratade vi om hur mycket det är hela tiden med att ha hus. ”Men du är ju så bra på…” paus. Jag väntar ivrigt på avslutningen…
Det är inte konstigt egentligen men min väninna o jag matchar med samma personer. Nu är hon väldigt trevlig o mysig och inte hard bitch som jag så hon går ju ju dessutom på dejter. Men nu har vi bestämt att vi visar alla vi matchar med så att vi inte båda sitter och blir intresserade av samma man.
Min fru sa första veckan vi träffades "Jag kommer inte acceptera att vi inte pratar". Sen har vi så klart haft perioder när vi varit sämre på det. Nu är vi bättre än på länge, snart tretton år tillsammans.
Hittills i år har min fru tjänat nästan dubbelt så mycket som jag (hon är tandläkare och jag journalist). Så vi drar vårt strå till stacken för att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Sverige. 🙂
Jag har alltid varit med och stöttat henne när hon har sökt jobb och även lyckats hjälpa till så att hon fått ett par intervjuer, för jag vet att hon är skitduktig på det hon gör. Skäms inte det minsta över att jag har en framgångsrik partner, utan är bara stolt över henne.
En gång för flera år sedan var jag säker på att det var min partner som ringde på min dörr eftersom jag nyss hade pratat med henne och då sa hon att det hade varit en skitdag på jobbet och krävde att jag skulle klä av mig naken och vänta på henne. Tystnaden och blicken från dessa stackare.