ung och bedårande — insikten att jag måste gå till...

har en konsert att gå på ikväll som jag verkligen borde göra mig redo för nu men 1) jag ska dit ensam och 2) jag är väldigt väldigt trött... så jag funderar på att inte gå. men jag VET att jag kommer ångra d som fan om jag inte går )):

Jag tror att jag ska orka läsa fast jag vet att det inte kommer att gå

Fast det är ju inte så gott att jag skulle välja det om jag ska gå på restaurang.

För att inte tala om att två svenska snubbar dödas för att de har landslagströjor på sig. Hur i helvete ska vi orka det?
Jag vet inte varför jag skriver det här men jag orkar inte längre.
Ta hand om varandra. Det måste vi orka.

Jag säger inte att det är lätt, eller att det inte suger att vara så svårt sjuk. Jag vet. Jag har varit i stor kris i år pga hur sjuk jag är, har inte ens orkat att familj kommer och hälsar på på en kopp kaffe. Äter inte fast föda. Jag har funderat på om det är dags att avsluta. Inte än.

Jag förstår inte ens hur.

Funderar på att jag ska ta reda på hur det funkar eller gå vidare med livet.

Imorgon ska jag försöka dränka sorgerna med att gå och se och lyssna på "Turandot" på Krakóws opera. Vet inte om det kommer att lyckas.

jag funderar på att köpa en maskin, men funderar på om säkringen kommer gå när jag drar igång den. jag kan inte svara på vad jag har för säkring, och att säkra upp är inte ett alternativ. om jag har en maskin som jag vet funkar, är det då effekten jag jämför för att se om det funkar med den nya?

Jag fattar inte att det hinner gå över en timme från det jag bestämmer mig för att gå och lägga mig till det att jag faktiskt ligger i sängen. Det är ju inte direkt Versailles jag bor på.

Om vi ska gå in på det sättet att undkomma dinosaurien är jag kanonmat direkt med tanke på att jag inte springer 😄

Mår alltså på nivån att jag börjat jämföra fördelar och nackdelar med ssri igen. För jag vet inte hur jag annars ska orka det som väntar.

samt ”ja jag vet att vi pratade dagen innan om att fira vår födelsedag ihop men jag är hyperfokuserad på att skriva min andra kandidatuppsats som jag har skjutit på så jag kommer inte ens ihåg att äta och gå på toa”

Som förälder känner jag att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera att min 11-åring inte bajsat på en vecka och vägrar sätta sig på stolen ens för att vi inte är hemma.

Att han mår bra i övrigt gör det hela värre. Jag har inget att komma med.

Jag med, på nivån att jag egentligen inte tål nånting. Jo, alltså jag skulle börja på knappt så det räknasnivå. Men jag får se. Kan inte gå och dö när jag måste ta hand om Assar.

#jeflaunge har frågat mig om jag vill bo på samma hem som jag jobbar. Jag sa att när den dagen kommer så får ni nog bestämma det, men det ska stå i min genomförandeplan att det inte ska väckas nånting på nätterna ens om jag ligger i en pöl med kiss.
Jag kommer att slåss för min rätt att sova.

Jag känner att jag inte kan göra så mycket åt det och att det faktiskt inte är riktig feedback. Att man ska skilja på person och sak. Jag känner att jag är en person som pratar mycket och ska jag tänka på att inte prata så är det inte jag. Då blir jag hämmad. Men vad vet jag 🤷🏻‍♀️

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag är bjuden på fest ikväll, i spånga. Det tar 35 minuter med bil och 1:10 med SL. Om jag kör bil kan jag åka hem när jag vill om jag blir trött. Med pendeln måste jag gå en kvart. Det är egentligen lite för mycket för mig, för att jag ska orka.

Men i år planerar vi inte för att vara på landet för valborg/1:a maj, så jag vet inte hur det ska gå?!

Vet inte om nån kan relatera till det här men jag är inte alls sugen på att gå till jobbet

Jag skulle ha svårt, inte för att jag inte vill, tvärtom!! Jag blir bara nervös för att jag inte själv vet hur jag låter och inte tänker på det och undrar om jag gör för mycket, vad norm är, och skulle vara rädd att framstå som överdriven. Jag har svårt med sånt men vet att folk skäller på mig

Jag vet inte om det är för att jag har litet koll på dig eller om det är för att personlighetstestet funkar...

Jag har faktiskt funderat på om jag inte ska fakturera Regionen för min utredning då de failat i sitt eget uppdrag. Sist jag pratade med min husläkare om utredning så sade han att jag inte kommer komma förbi remisstadiet ens och att det enda sättet är att gå privat. Man bah ... 🤷‍♂️

Jag vet inte, jag har gett upp att kolla där. Det finns inget att gå på, inget att fastna för.

Men det var en inblick i hennes nya liv, som jag absolut inte är en del av.

Vid det här laget vet jag inte längre vad som kommer först, om jag mår dåligt för att jag tänker på henne eller om jag tänkte på henne för att jag mår dåligt.
Jag är bara så trött, trött på att vara trött, på ångesten,