Jag vill inte vara den jävla lösningen på alla fucking problem! Jag orkar inte! Om jag inte får det positiva så vill jag heller inte behöva hantera det negativa och sen få skit för att jag pushar bort ansvaret. Mitt liv ska inte bestå av att administrera andras glädjefyllda liv.
Kicklighter — Jag vill inte vara den jävla l...
Skit i det. Andra får ta ansvar för att hantera sitt eget negativa.
Funkar inte så när man har barn. Däremot kan ju deras pappa ta delat ansvar eftersom vi har delad vårdnad och sen kan jag administrera lite grann och så kan han ta och lösa alla andra fucking problem som uppstår.
Så klart.
Insåg inte att det rörde barn. Ber om ursäkt.
Hos oss är delat/gemensamt ansvar en självklarhet. Särskilt när det gäller barnen.
Jo fast om en person, dvs jag, dvs oftast kvinnan, är den som ser till att saker händer, då är det oftast den personen som tar det mesta administrativa ansvaret. Ska saker ändras på konton, får mejl om fakturor osv osv. allting ligger mer på mig nu än vad det gjort förut.
Sen är just det här barnet ifråga 17 år och kräver saker utan att ge så mycket tillbaka. Visst, Så är det att vara tonåring men hon är gammal nog att ansvara för sin del i vår relation. Och jag har rätt att reagera och bli både ledsen och jävligt irriterad
Absolut!
Flåt jag är bara så sjukt trött på att ha det så här. Jag får inte reda på någonting men det krävs ändå allt ansvar. Det är inte okej.
Ingen fara.
Jag förstår att det är skitjobbigt.
Vet att jag sa ifrån tidigt, tydliggjorde vad jag tog ansvar för och var obalansen låg. Saker har ändrats sen dess.
Inte säker på att jag känner mig bekvämare nu när jag har mindre kontroll över helheten pga att någon annan också tar ansvar.
Nä det är inte okej. Fattar att du tröttnar. ❤️
Similar Posts
Jag vet inte när det förändrades. Kan säkert komma på det om jag navelskådar lite. Idag går mitt jobb ut på att jag får kritik för vad jag har skrivit och så förbättrar jag texten efter det och det är så kul. Jag vill inte skriva utan feedback.
Haha! Så kan det vara. Ibland får man ta det onda med det goda, eller välja bort 😊 Jag har sen länge insett att jag inte kan anpassa mig eftersom alla önskar olika, så jag pratar på om det jag känner för ☺️
Jag kan inte mycket om saker men jag är ganska bra på att lägga ihop mönster och trender jag snappar upp. Och jag har sån negativ känsla inför 2024 och jag är så rädd för att uttrycka det, för jag vill inte vara negativ. Men jag drunknar lite i det. Så kan vi alla bara säga att jag har fel?🙏🏻
Får och får, jag kan inte vara ledsen över det, för jag orkar inte det just nu, för det har inget slut. Och samtidigt sker det hemskaste och man slits itu för jag kan inte vara ledsen och förtvivlad över det heller, när ska vi få gå sönder i sorg?
Jag har så många texter som jag måste skriva. Jag orkar inte ha barn på heltid och jobba. Det går inte. Kan jag bara få vila? Eller jobba. Jag vill helst jobba så att jag får in lite pengar.
Den kan inte inte vara det. Men så tänker jag om mycket och sen blir jag sur när det visar sej att det inte är så.
Jag tror att jag kan jobba, om det får vara efter mina behov, att jag kan jobba hemifrån vid behov, att jag inte behöver jobba 100%, att jag inte behöver pendla mer än jag måste. Jag känner mig så jävla ensam i allt, jag får bara hantera skit efter skit och jag vet inte hur jag ska komma ur detta?
Det har hänt saker och jag kan inte hantera det. Jag kan inte leva så här.
Jag kan börja. Jag hatar att inte ha pengar, att vara rädd för att inte kunna försörja mitt barn.
”Fördelen” för mig är att min barndom präglades av avsaknad av pengar så jag vet hur man överlever. Och eftersom jag också vet att det inte är mitt fel så skäms jag inte heller.
Jag tror att vi behöver prata mer om hur det är att inte ha pengar, att vara fattig.
Sen fick jag barn och allt blev så helvetes jävla svårt för mig då psykiskt.
Fattar inte än varför jag inte kan hantera föräldraskapet lika bra som ”alla andra”.
Varför vill jag också skrika och gråta när mitt barn gör det?
Jag har liksom ingen kontroll längre på någonting.
Ja jag jobbar ju mer på att inte skriva så mycket som kan väcka såna känslor, och raderar ofta om det blir så numera. Det är ju inte för att jag inte skulle vilja ta ställning och argumentera för sånt jag tror på, mest att jag tyvärr inte fixar att hantera mig själv liksom. :(
Förstår dig!
Så tänker jag med. Jag skulle inte heller vilja vara i ett förhållande där jag måste smyga och ljuga. Men alla är verkligen olika och jag tycker inte att jag har ansvar för andras relationer. Jag sköter mitt liksom. Det räcker.
Tack! För eftersom jag själv har grejer så vet jag verkligen att man inte heller vill ha det där överdrivna så det känns helt galet. Och det är därför det blir så viktigt. För man vill inte vara den.
Fortsätter, även när jag inte orkar, även när jag egentligen inte hinner och det finns andra viktigare saker att göra. Jag har så mycket mer i huvudet. Någon gång ska jag göra något för basklarinett, cello och marimba, det får jag inte glömma bort.
lmfao först får jag skit för att killar inte har det och nu får jag skit för att jag har det och "är något"
Which way western woman
Jag kom fram till sen att jag inte är ond för jag vill faktiskt inte att andra ska bli ledsna. Så har jag ägnat enormt med energi åt att försöka ta reda på hur man gör så andra inte blir det, och istället gjort våld på mig själv. Även om det ibland är faktiskt rätt att göra andra ledsna.
Men jag har så svårt att inte vara det, att bara flyta med och inte göra allt jag kan liksom. Det ligger inte för mig.
Där är vi olika och det blir en krock när vi inte är medvetna om det. Om jag pratar om ett problem är det för att jag vill ha hjälp att lösa det.
Jag har förstått att alla inte fungerar så och hur fel det kan bli när jag agerar som jag vill nån annan agerar.
En annans moraliska kompass… jag ska inte säga att den alltid pekar rakt, men jag arbetar medvetet för att den ska göra det och för att jag alltid ska följa den, och när jag inte gör det är jag väl medveten om det. Men för neuronormisar så tror jag inte att det är så. Kompassen pekar dit de vill.
När ska det gå över? Varför går det inte över? Jag kan inte leva så här. Jag tror inte att jag överlever. Jag har ingenting som jag VILL leva för.
Jag har ingen anledning att reagera så här men det räcker med att någon säger att möjligheten finns att jag har fel och att kärleken som jag upplevde aldrig fanns. Eller så fanns den, men om jag inte får det bekräftat kan jag inte heller utesluta motsatsen.
Hur lever man med det? Vill inte människa.
"eftersom det står att postnord har levererat paketet så kan inte jag göra en reklamation med mitt postbolag"
och jag kan inte göra en reklamation för jag har inte köpt tjänsten och varför är det så här dumt
Lyckades lösa det nu och ha! Jag har ju inte mina katter på borde just för att jag INTE vill göra så.