Rörlig självrisk — Ursäkta i förskott. Men jag är...

Men det var en inblick i hennes nya liv, som jag absolut inte är en del av.

Vid det här laget vet jag inte längre vad som kommer först, om jag mår dåligt för att jag tänker på henne eller om jag tänkte på henne för att jag mår dåligt.
Jag är bara så trött, trött på att vara trött, på ångesten,

jag är bara så trött på att lägga framför allt tid och energi på dem som jag aldrig någonsin kommer att få tillbaka. varför ska jag göra det om de inte ens kan sträcka sig till att säga tack?

Jag har inte sagt vad jag slipar idag så det är inte så konstig att du inte vet. Jag ska måla om garderoben.

vi har haft AI i 0,235 sekunder och jag är redan så trött på den att jag vill spy. om inte detta blir kulturens slutgiltiga död så vet jag inte vad som blir det.

Jag vet att det händer så mycket värre saker i världen just nu och att mina problem är rätt små i jämförelse.

Men jag är så trött. Så trött på att alltid ha ont. Att alltid vara trasig. Så trött på att må dåligt. Jag orkar inte mer magsår. Jag vill inte göra gastroskopi. Jag vill inte finnas mer.

Föredöme vet jag inte om jag kan kalla mig. Mest är det för att jag inte vet vad jag ska säga

är så stressad över att inte vakna i tid. om det inte vore för att jag ska köra bil imorgon hade jag bara struntat i att försöka sova mer tbh, men det är inte ett alternativ nu.

-> Jag ska sova nu. Men som avslutning för i dag hävdar jag att om man inte en ungefärlig uppfattning om vart man strävar så går det inte att designa styrmedel, för då vet man inte vad man vill styra mot.

Jag är trött så jag orkar inte göra det. Ska istället berätta för min man, som har starkare tvångstankar om siffror än vad jag har. Kanske han planterar en till.

Jag känner att jag inte kan göra så mycket åt det och att det faktiskt inte är riktig feedback. Att man ska skilja på person och sak. Jag känner att jag är en person som pratar mycket och ska jag tänka på att inte prata så är det inte jag. Då blir jag hämmad. Men vad vet jag 🤷🏻‍♀️

Alltså jag vet inte vad han har för bank men det behövs ju rätt bra ränta för att man ska hinna det?

Jag är så trött. Jag är så trött att jag inte orkar leta alternativa lösningar. Jag är så trött att jag inte orkar ta tag i något alls. Att försöka ta tag i mina egna utredningar när det här är vad jag slagits med i långt över tio år för att två barn ska få hjälp, nej det finns inte.

alltså det är på nivån att jag inte ens vet om jag klarar att gå på konsert/föreställning med sittplats? vet inte hur det ska gå att ta mig hem på fredag? vet inte hur jag ska orka nånting

Det är som om vissa sätter en ära i att vara otydlig i sin handledarkommunikation. Man ska förstå grejen själv liksom. Jag är för trött för det, nu behöver jag bara få höra vad de vill att jag ska göra och inte lista ut det själv med tidskrävande trial and error.

Skrattade så högt att jag skrämde slag på familjen. Vet inte om jag är trött eller om det var kul på riktigt.

Vet inte riktigt varför alla tror att man bara vill skriva om sig själv. Förlåt, men så intressant är inte mitt egna liv eller jag som person. Jag är faktiskt rätt trött på att tänka på mig själv. Det är roligt att få umgås med nån helt annan.

Alltså jag tror inte nån annan skulle bry sig så, mer att jag själv inte vet om jag pallar att slå om till vad som nu krävs för att göra det bra

… fast jag vet att jag borde. Är precis som om jag bestämt mig för att alltid bli behandlad som skit. Blir så trött på mig själv. Vill få känna hur det är att vara älskad någon gång i mitt liv men verkar inte som om det kommer hända.

Jösses anåda så trött jag är. Så trött att jag inte vet vilket ben jag ska stå på. Tur jag kan stå på båda…

En annans moraliska kompass… jag ska inte säga att den alltid pekar rakt, men jag arbetar medvetet för att den ska göra det och för att jag alltid ska följa den, och när jag inte gör det är jag väl medveten om det. Men för neuronormisar så tror jag inte att det är så. Kompassen pekar dit de vill.

Jag vet inte hur saker funkar. Jag vet inte om det är att ingen FÅR ha en privat transvårdsklinik, gärna en som bygger på informerat samtycke, eller om det bara är att det inte råkar finnas. Jag vet inte ens vem som driver nuvarande transvård, om det är staten eller regionerna. Oavsett så suger de

Hoppas! Jag vet inte om det bara är stilla i mitt huvud och jag inte kommer på vad det heter eller om det inte finns något en kort enkelt som det går att googla på, som nu när jag vill läsa mer om det.

Jag är som en öppen bok. Problemet är att folk inte kan läsa den. Jag förstår inte vad jag ska göra åt det. Eller ens varför det är JAG som ska göra något åt det. Om de inte kan läsa så ligger det väl på dem.

Men alltså om du skulle få för dig att läsa mitt kapitel på riktigt så vill jag ändå brasklappa att det inte är mitt skarpaste alster…